Igår var dagen med stort D, jag vill att ni tänker er en trumvirvel här.... jag skulle äntligen få en ny rullmarkis framför fönstret! Efter si sådär 8 veckor av trasig sådan kom de små gubbarna för att jobba. De hade inte lite grejer med sig, stegar lådor, själva markisen, och fästen ja ni fattar. Samma dag har jag valt att tvätta en enorm tvätt som tar upp hela köksytan (ja asså den del av golvytan i min 1:a som räknas in i kokvrån), vi har dessutom byggt ett berg av våra sängar för att gubbarna ska få plats att jobba på.
De sätter igång... jag sitter mellan enorma tvättställningar och sängberg på en yta kanske 50 x 50 cm och grejer med datorn. Då ringer porttelefonen och en sjukt glad "Bonjour!" -röst säger att det är den vänliga mannen från häromdagen som lagar porttelefonen. Han frågar om jag kan hjälpa honom med att säga om ljudet är starkare eler svagare. Jag vill egentligen bara förklara typ "nej det går inte för just nu borras det i min lägenhet och jag står mitt i ett inferno av prylar och gubbar och verktyg".... bara det att det kan jag inte säga på franska. Så jag säger oui. Sedan står jag där mitt i arbetsgången med ett finger i örat och säger "nu piper det", "nu blev det stark" "nu är det dåligt" ect. Tillsist blir situationen något ohållbar så jag ringer till Hannes som skall ta över telefongubben han kan väl lika gärna testa linjen till en annan lägenhet i huset? Nej tydligen inte han vill testa just min och istället får nu jag återgå till min 50x 50 yta. Hannes står med en telefon i örat, gubbarna borrar och för oväsen.... men telefongubben är inte nöjd. Hannes lägger på och säger "Han kommer tydligen upp."
Ja in kommer två telefongubbar som utan förvarning börjar klippa kablar likt någon som desarmerar en bomb, när det inte funkar så bra, skruvar han ner hela telefonen och kommer upp med en ny som han börjar montera. Hannes har i detta läge satt sig bredvid mig på utrymmet mellan tvättställningar och sängberg. Vi observerar den absurda situationen och undrar hur många hantverkare och verktyg man kan få in på 21 kvadratmeter. Vi kan inte heller fråga något vettigt. Det är helt enkelt bara att gilla läget, hoppas att man skriver på rätt papper och låta de små rackarna gå lös. En helt vanlig dag i Frankrike helt enkelt, man har lärt sig att "c'est normal!"
