DEN VILLKORSLÖSA KÄRLEKEN…
Ibland så känns det som om man inte hinner med i livets takt, dygnet hade behövt minst dubbelt så många timmar och då man äntligen blir ledig så är det sängen som prioriteras. Jag sätter allt för ofta mig själv i första hand, allt skall hinnas med. Jag är rationell och ringer telefonsamtal då jag sitter i bilen då jag ändå har ex antal minuter att slå ihjäl. Jag kommunicerar med familj och vänner via textade meddelanden hit och dit. Jag pusslar med träning, plugg, jobb och då fredagen kommer är det på med klackar och ut i nattlivet.
Men det finns en varelse som är bortom vetskapen allt vad jag gör, en liten varelse som varken får sms eller telefonsamtal. Han väntar tålmodigt varje dag på att jag skall komma hem. Jag vet att han springer till dörren då en bil kör på vägen, jag vet att han lyssnar spänt efter skor mot trappan i den knarrande. Jag vet att han aldrig ger upp, han väntar och väntar. Då klockan går mot sen timme vet jag att han till somnar till, han går på kvällspromenad med mamma och pappa, han sussar i sin korg.
Jag kommer intassande först senare på natten, trött, hungrig och vill i säng. Då hör jag dunket. Tyst kommer 4 små dunk mot väggen. De kommer varje gång jag går förbi dörröppningen där han sover. Det tystnar och jag går för att ta fram en knäckemacka. När jag kommer fram i synlig vinkel kommer de igen. Han lyfter inte huvudet, det syns bara några svarta pepparkorn till ögon som kikar under lugg och det är bara svansen som går.
Jag smyger in i hans rum och tar mig över kompostnät och sätter mig i korgen. Hans lilla kropp är varm, han päls e mjuk och han kryper upp likt ett barn i mitt knä. Där sitter han, tung som en mindre sandsäck och smackar. Suckar djupt och lutar det lilla huvudet mot mig. I sådana lägen smälter mitt hjärta. En moderinstinkt väcks trots att det bara är en liten hund som varit lämnad ett tag. Den trofasthet de visar sin ägare är beundransvärd och dessa stunder betyder mer än jag i ord kan förklara. Att sitta med honom tyst i mörkret en tisdagskväll ger mig dåligt samvete. Dåligt samvete för allt jag inte gör med honom. Denna lilla krabat har inga baktankar, hyser inget agg, ger aldrig upp hoppet och väntar ständigt på mig. En hunds kärlek är något av det finaste som finns och det bästa är att den är äkta.
