Idag var det dags för nya kurser, jag kan erkänna att jag var så opepp man bara kunde vara på att börja skolan igen. Hemma brukar ju tentaperioderna efterföljas av lov, men här nej. Så det var en trött, halvbitter Michaela som vandrade till skolan. Väl där väntade kursen "Energi" på mig. Läraren började ganska barskt att säga att han förväntade av oss att vi var i tid då elever trillade in lite sent. Jag tänkte att jaha det är en sådan lärare.... (Jag har tydligen börjat bli fransk och anse att släntra in 5 min sen inte borde vara något problem) men sedan började lektionen, det kom in lite matte och lite el-lära och lite formler och helt plötsligt vara jag uppslukad av det läraren sa. Jag räknade på, försökte återfinna gamla formler och matteregler som låg och skräpade längst bak i hjärnan och tycker att jag lyckades få ihop första halvan av lektionen bra.
I halvlek sa flickan som satt bredvid mig att hon nog inte trodde hon skulle klara detta. Hon berättade att hon var ny från Ecuador och tyckte att franskan var svår. Jag kände med henne, jag visste hur det var för mig första dagen. Man satt där och tänkte "hur fan ska jag lyckas ta mig igenom detta??! " Jag försökte vara snäll, hjälpa henne med räkningarna och berättade hur skolan funkade och att hon visst skulle klara detta. Så kom läraren fram till oss tre tjejer som var utbytisar och frågade om vi hände med och tom ursäktade sig över att han pratat på franska och frågade om vi ville ha lektionen på engelska istället? Jag sa nej, för jag hade faktiskt förstått nästan allt han pratade om, dessutom vet jag hur trött man själv blev på att någon ville ha lektionen på engelska innan när jag pluggade i Sverige.
Vi gick och tog en kaffe, kom tillbaka sist och läraren sa då att han frågat klassen om vi kunde ha lektionen på engelska och att alla sagt ja. Jag ska erkänna att jag tänkte " men neeeej nu blev jag just hatad av alla nya i detta rum!" och gick därför ett steg in i klassrummet och sa att "det är inte nödvändigt, vi är bara tre som inte pratar så bra franska resten gör det, så du får gärna ha lektionen på franska" Men han sa att nej nu har vi den på engelska. Sagt och gjort vi fortsatte på engelska och jag kände hur de franska eleverna fick svårare att förstå.
I slutet av lektionen, sa läraren att vi borde diskutera huruvida vi ska fortsätta på engelska eller franska, han vände sig åt oss och sa "det är inte bara för er skull, jag tycker att era franska kamrater ska lära sig engelska och nya begrepp". Jag sa igen att om du vill så går det jättebra att ha det på franska och så kan du säga de svåra orden en extra gång på engelska. En flicka som satt bakom mig sa att det även gick bra att ha lektionen på engelska om han sa de svåra orden på franska. I vilket fall som helst så skulle alla tänka på hur vi ville ha det tills på torsdag.
Jag kände verkligen att vi var kuggar i hjulet, eleverna ville vara snälla mot oss och samtidigt vara läraren till lags men jag vet också hur skönt det är att ha föreläsningar på sitt modersmål... Efter lektionen stod läraren och pratade med oss utbytingar och en fransk kille stannade kvar. Han hade för övrigt en perfekt engelska och sa till mig, du ska inte känna att det bara är för er skull, väldigt många av oss ska åka utomlands nästa år, så vi behöver träna på engelskan. Det är sådant som gör ens dag. Någon tar sig tid att faktiskt ge några uppmuntrande ord och förklarar situationen. En måndag på en ny termin är det guld värt!