Jag har insett att jag har ett problem. Jag blir otroligt berörd av djur och även barn som på ett eller annat sätt visar kärlek till andra djur eller människor. Kärleken är så ren och kommer från djupet av deras hjärtan. Jag vet att jag inte klarar av att läsa om historier som "Hunden som vakade vid sin husses grav" Eller "Hunden räddade barnen men blev själv allvarligt skadad". Trots detta så måste jag klicka på länkarna till artiklarna, min hand dras som om det vore en stark magnet till styrplattan och ett klick senare sitter jag där och läser intensivt. Efter bara några meningar fylls mina ögon av tårar och tillsist sitter jag och gråter floder och hulkar över hur fin historien är. Det är ett otroligt destruktivt beteende och jag vet att jag borde sluta plåga mig själv.
Men idag lika väl hände det, satt och kollade på Nyheter24 och så kom artikeln om "Romeo och Julia" vilken handlade om en hund som blivit överkörd och dött men dennes hundkompis släpade den av vägen och har nu vakat i 7 dagar vid den döda hundens kropp. Ingen får komma nära och ibland försöker hunden som vakar värma den avlidna hundkompisen med sin egen kroppstemperatur för att denna ska vakna. Alltså nu sitter jag och gråter igen, hur fint är det inte? Människor försöker förgäves att komma nära för att få begrava den avlidna hunden men kompisen vaktar och vaktar.
Kan inte länka men http://nyheter24.se/nyheter/udda/728993-hjartskarande-hund-vagrar-lamna-sin-dode-kamrat , här är adressen. Så fint <3
Bara för det saknar jag dessa små skrotisar lite extra...
