Jag är materialist, ett drag som jag ärvt av min käre far. Det är dags att erkänna detta efter många års förnekelse. Jag är också en väldigt "upp och ner" människa det vill säga, mitt humör är nästan aldrig i mellanläge. Antingen är livet frid och fröjd, jag skrattar och skuttar fram på rosa moln eller så är det tårar, skrik och elände. Det sistnämnda händer dock inte jätteofta men då det händer är det kanske inte så kul att vara i skottelden. Om mitt humör skulle illustreras i ett diagram skulle det förmodligen se ut som väldigt vassa hajtänder. I vilket fall som helst så får kombinationen "materialist och upp-och-ner-människan" stora synergieffekter.
Igår satt jag exempelvis hemma hos mina föräldrar på middag och tog upp frågan om ett nytt tennisracket då mitt gamla inte längre går att spela med. Från och med en vecka in i augusti kommer jag dessutom ha sport på schemat i skolan och då är tanken att jag ska välja just tennis. Hur som helst ansåg jag att det var bäst att köpa ett racket i Sverige där jag kunde förklara mina tidigare kunskaper och hur jag idag spelar på svenska. Mina föräldrar var dock emot detta och tyckte jag skulle köpa ett i Frankrike. Då händer det...När jag får mothugg i mina materiella planer blir jag som ett barn, för liv, blir irriterad och säger surt att det inte kommer finnas ett enda dugligt racket i Grenoble! Vill ni att ert barn ska spela med ett tattar-racket?! Ja ni förstår. Detta är inget jag är stolt över, men jag är väldigt medveten om problemet. När jag sedan fått lite tid att tänka i min ensamhet så inser jag att det kanske är bäst att göra som mina föräldrar säger ändå.
Likaså finns den enorma lyckan åt andra hållet och denna har just infunnit sig. Den eufori som uppkommer då man bär på papperspåsen innehållande något man längtat efter så länge är så härlig.... och det senaste nyförvärvet är detta:
Tack mamma och pappa! Ni är bäst!
Snygg klocka M !!! Nu matchar du eliten i France!
skriven